För att variera innehållet på vår kära blogg kommer här ett inlägg från en lite mer upprörd Hanna. Men oroa er inte. Det skall inte bli till nån vana, skall bara skriva av mig lite.
Jag tror, eller vill tro, att vår värld sakta men säkert är på väg att förändras till en bättre plats. En plats för alla. Att vi skall få ett samhälle där människor respekteras och accepteras. Jag vill att vi lär de nya genereationerna alla människors lika värde. Det låter klyshigt men det är viktigt. Jag kan bli arg på den äldre generationens fyrkantighet och dömande åsikter. Och visst, man kan inte skylla på att man är gamal, men de växte upp i en tid då kunskapen var mer begränsad än vad den är i dag. Men vi som växer upp nu, eller kanske fostrar de som skall växa upp nu, vi har inget att gömma oss bakom. Kunskapen idag är inte begränsad. Med de möjlighet som finns här och nu borde vi utan allt för stor ansträngning kunna skapa ett bättre samhälle. Därför vill jag nu göra ett litet statement. Eller två faktiskt. De bygger på fakta, på lagar, på kunskap. Sådant som varje människa i Sverige, idag, borde kunna ta till sig. Speciellt de som skall arbeta för att göra Sverige till det välfärdssamhälle som vi påstår oss vara.
#1. Det är aldrig okej att slå ett barn. Svårare än så är det inte. Oavsett var man växer upp, vart man kommer ifrån, vilka uppfostringsmetoder som ens egna föräldrar använde, vad barnet än har gjort, inget argument är starkare än lagen om att man inte får slå sina barn, eller andras barn. All forskning pekar på att barn får men av att bli slagna, av att bli misshandlade, fysikt eller psykiskt. Även om man mellan slagen visar för barnen att man älskar dem så är det inte okej. Barnen har rätt till en trygg uppväxt utan hot och slag. Inget barn skall behöva växa upp med rädslan för att bli slagen ännu hårdare, ännu mer. Inte heller skall ett barn behöva växa upp med oron för att någon annan de älskar blir slagen, syskon, mamma, pappa, ingen. Barnen är i underläge, de är i beroende position till de vuxna i omgivningen. Hur en vuxen människa på något vis skulle kunna rättfärdiga att våld är ett bra sätt att uppfosta barn är för mig oförståligt. Vi vuxna äger språket, vi har makten, vi har kunskapen, vi har färdigheterna. Vi har andra medel än våld. Vi är barnens ända skydd. Och vi skall visa att vi finns där. Hur jävliga barnen än må vara finns tusen andra vägar att gå. Alla relationer, oavsett ålder och kön, skall bygga på respekt. Skulle vi vuxna känna oss respekterade om vi när vi råkat göra ett misstag blir slagna? Skulle vi lära oss av det som hänt? Skulle vi få bätte självförtroende? Skulle vi orka? Skulle vi våga ta nya chanser? Varför skulle barn må bättre av att bli behandlade annorlunda?
#2. Våld i nära relationer är aldrig den utsattes fel. De senaste dagarna har vi i media fått ta del av en undersökning som gjorts på Södersjukhuset i Stockholm. Min kunskap om sjukhusen i Stockholm är inte så stor men jag antar att det inte är så stort annorlunda än sjukhusen i resten av landet. Skrämmande är då att en tredjedel av de anstälda anser att kvinnor som blivit misshandlade av sina män har sig själva att skylla. Kvinnorna som kommer in till akuten blir dömda, nedvärderade. Som om att de valt att bli slagna, att de vill bli misshandlade av den de älskar, att det har ett val. Och visst skulle man kunna säga att de någon gång gjort ett val. De har valt att leva med någon de älskar. Om jag en dag gifter mig, vi är lyckliga, får barn, men plödsligt visar det sig att min man är otrogen, skulle ni då säga att det var mitt eget fel, att jag borde vetat bättre? Att bli misshandlad är värre. Men det jag menar är att ingen av oss går in i en relation med önskan om att bli misshandlade, sårade, lämnade. Vi går in i relationen för att få leva med någon vi älskar. Och en dag kanske den personen förändras. Har man älskat någon vet man hur svårt det är att lämna den personen, trotts bristerna. Varför skulle det vara enklare för en misshandlad kvinna att lämna? Att påstå att det är kvinnans fel, att hon borde veta bättre tyder på okunskap. Forskningen pekar på att det är väldigt svårt för kvinnor som upplever våld i nära relationer att bryta från relationen. De är i beroendeställning. Dessutom kansde de vill skydda sin man, trotts att han gjort dem ont, nån stanns där inne finns han ju ändå kvar, han som hon älskade. De vill hjälpa honom, ändra honom, få tillbaka honom. Dessutom börjar misshandeln oftast inte med slag, med synliga skador. Misshandlen har börjat långt innan. Psykiskt. Hur kan man skydda sig från det? Utan att det kanske märks trycks själförtroendet ner. Och när väl slagen kommer, var skall tron om att man är värd bättre hämtas?
Om vi, som lever och verkar här idag, skall kunna förändra samhället måste vi börja hos oss själva. För vem tar jag ställning? Vem vill jag skydda? Att jag tar ställning för barn och kvinnor innebär dock inte att jag vill dömma ut förövarna. Visst skall de få sitt straff, de som blivit utsatta skall få upprättelse. Men sen skall de också få hjälp. Människor kan förändras. För att samhället skall bli bättre behöver vi hjäpas åt, var och en av oss. Vi måste stå upp för varandra, stötta varandra, hjälpa varandra. Jag vet att jag låter som en moraltant. Men det jag önskar är inte att alla mina vänner går ut med plakat på stan. Det jag önskar mer än allt annat är att ni ransakar er själva. Utökar er kunskap. Döm inte. Om jag en dag får barn vill jag att de skall kunna växa upp med vetskapen om att de är värdefulla, att de kan vara trygga, att de är älskade.
Och just det, om ni vill läsa en blogg där innehållet lite oftare än här faktiskt rör sånna här viktiga saker i livet kan jag rekomendera min kära chrisbel.blogg.se
Så, nu har jag skrivit av mig. Nu ska jag tänka på roligare saker. Interventionsplaner. Jobbansökningar. Julklappar. Nej, nej. Det är inte alls stressigt så här elva nätter före jul.
Glad lucia på er!!
<3
PS. ber om ursäkt för det ickebefintliga mellanrummet mellan styckena..
